Ja, jag kan se vad det är ni ser (tror jag...)
en familj som vågar språnget ut i något okänt, att leva i ett nytt land långt hemifrån, att spendera i stort sett alla dygnets timmar tillsammans med sina tonåringar och tonåringarna detsamma med sin mamma, att arbeta med ansvarsfulla uppgifter under okända förhållanden och på ett främmande språk, ja listan kan göras lång.
Fast det är inte detta som gör detta till en bedrift i mina ögon. Att våga språnget är en sak, att våga ta konsekvenserna av språnget en annan...
Att ta sig iväg ut i äventyret är egentligen ganska mycket av galenskap snarare än bedrift. Att trots vetskapen om att vi kan dö av detta och trots detta fortsätta,dessutom med glädje, är väl galet. Man kalkylerar med riskerna och tänker att det nog inte kommer drabba oss. Inte helt olikt en expedition till Mount Everest kanske. Bedriften ligger i att orka fullfölja sitt ganska galna val.
Gissa om jag många gånger dessa månader undrat om vi är helt rätt skapta som utsatt oss för detta! Jag och barnen i samma hus mest hela tiden och jag ska dessutom se till att de klarar av sin skolgång... Faktiskt helknäppt och alldeles fantastiskt. Att vi inte slår ihjäl varandra utan snarare verkar bli bättre och bättre på att kommunicera med varandra och uppskatta varandra är i sig fascinerande att få uppleva. Fast vi längtar alla efter att kunna vara ensamma hemma ibland...
Det ligger något i att våga språnget, men främst i att våga härda ut länge nog för att inse att det var värt galenskapen. En del dör i den strävan, andra bara tror att de dör tills de inser att de lever mer än någonsin. Just nu tillhör vi de sistnämnda.
Bedrift eller galenskap? Jag tror att det är ett ord som ska bytas ut och det är ordet eller. Där bör det stå och istället. Bedrift OCH galenskap. De orden går liksom hand i hand och leder varandra framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar