Ett hål i verkligheten

Ja, det har verkligen känts som ett hål i verkligheten det dygn som jag och mor smög iväg. Smög och smög, det var ju helt uppenbart att vi for och även vart vi skulle, men det känns som att vi har smugit i tiden. Tiden upphörde liksom och nuet fick ta vid. Aktiv vila. 

Att få lägga sig trött och bara somna in. Att få kliva upp före solen och sedan se hur den stiger ur havet. Att dricka morgonkaffe i morgonsol med gott sällskap. Att sedan äta god frukost som någon annan lagat och därefter slappa en hel förmiddag med brevskrivning i skuggan. Att vandra längs med havet och insupa dess skönhet. Att äta lunch på finaste hotellet med finaste utsikten. Att vandra ännu längre utmed havet och samtala när man har lust. Att nästan gå åt av värmen för att sedan få skön svalka av aircondition. Att få åka hemåt nöjda och belåtna. Att få komma hem och känna kärlek. Ja, det är mycket liv i det!

Till Umchlanga återvänder jag gärna!