Igår mötte jag en ung kvinna full av sorg. Hennes kusin föll i tisdags offer för det meningslösa våldet som det finns alltför gott om i detta land. Han blev skjuten till döds i sin bil alldeles utanför sitt hem. Jag fick ingen förklaring till varför, av den enkla anledningen att ingen visste varför. Det finns många försök till förklaringar av våldet och många som analyserar och försöker förstå, det finns också många som jobbar hårt för att våldsspiralen ska sluta snurra. Har de svaren och kommer det att vända? Det tror jag att många hoppas, men många har svårt att tro det. Det som
i alla fall är säkert är att människan inte vänjer sig vid att förlora någon vi älskar, smärtan är lika stor oavsett hur många vi förlorar, var vi bor eller hur vi ser ut på utsidan. En annan sak som är lika säker är att döden är stenhård, går inte att förhandla med. Hur gärna vi än vill och hur enträget vi än ber om att bara få höra och se personen igen är
svaret alltid; NEJ! Det enda vi kan göra är att hålla om varandra och låta sorgen ta sin tid. Och att ständigt våga tro på det goda i människan och hjälpa varandra att se det även när det verkar som att ondskan segrar.