Mörker

Är på väg hem efter en trivsam middag, det är kväll, jag är ensam med barnen eftersom maken jobbar sitt första dygnspass. Lite spännande att köra själv i mörkret och lite spänd över att komma hem till ett mörkt hus som ska larmas av och på, nervös över att sova ensam med barnen.  Då inser jag att hela området är becksvart, strömavbrott alltså. Lite väl spännande, men det ordnar sig. Grindarna går väl över på batteridrift, tänker jag. Det gjorde dom inte! Jaha, här står vi framför vårt hus som vi inte tar oss in till. Vad göra? Hinner tänka många tankar och försöker hitta någon bra b-plan. Börjar med att ringa en svenska som just flyttat från området, men som känner till vårt hus väl. Då tar pengarna slut på mobilen! Tack och lov ringer hon upp och förklarar det som någon borde sagt till mig tidigare: att alltid ta med de små nycklarna till grinden så att dessa kan låsas upp manuellt om strömavbrott skulle inträffa. Hur som helst, i ljuset av strålkastarna från bilen får sonen agera hjälte och klättra över grinden, larma av huset (dessa går över på batteri som tur är), ta sig in och leta rätt på nycklarna. Han låste sedan upp så att vi kunde ta oss in. SKÖNT! Väl inne i huset så tog det bara ca 15min så var strömmen åter. Nu känns det inte det minsta kymigt att vara ensam vuxen i huset. Allt är ju relativt och vi klarar ganska mycket när allt kommer omkring. Barnen sover redan gott och jag följer strax efter. Hoppas och ber att maken inte får det alltför arbetsamt där han är. Vi ber som alltid om välsignelse och beskydd och vilar i tron att det bjuds oss. Alla dagar har något att lära oss och vi somnar klokare ikväll. 

Ps. Behöver jag tillägga att sonen såg det som ett stort äventyr...