Tjejkväll!

Vi passade på och myste till det när det bara blev dottern och modern hemma så här på fredagskvällen. Pizza, chips, ostkrokar och iskallt vatten att avnjutas framför "Bean goes on holiday". Lite stickning fick jag också till. I ärlighetens namn roade stickningen mig mer än filmen, men det som gav mest var ändå att få sitta ihopkrupna i soffan tillsammans och bara må gott. Små stunder av närhet som är värda mer än guld! Glömde nästan att vi fick in lite målning av naglar också... 

Tack Goa unge för en mysig kväll!

Regnet det bara öser ner!

Å, vad vi har njutit av hällregnet idag! 10grader svalare idag, alltså bara 20grader... Skön återhämtning och vi njuter nu ikväll av att huset kylts ner så att vi kan sova lättare inatt. 

Ser ut att bli lite svalare och regnigare i några dagar. Bra för skola och annat kreativt skoj. Solen kommer åter, va så säker, så därför njuter jag allt jag kan just nu!

Moster/faster

Jag saknar mina syskonbarn alldeles förskräckligt däremellan. Det gäller både mina syskons barn, men också de barn jag är ingift moster/faster till. Vill liksom få en stund med dem, prata med de större, busa och gosa med de mindre. Höra hur de har det bara. Ni fattas mig, ALLIHOPA! 

Som tur är har jag en liten goding som kommer på besök lite nu och då. Ett bonus syskonbarn. Usch, va jag ska längta efter henne sen när vi är åter hos er andra... Sånt är livet. Det gäller att ta vara på nuet och det gjorde jag och lillan idag. I värmen som tröttar oss just nu är poolen en välsignelse för stor och liten. 

Äntligen!

Vi håller våra nya bankkort i handen och andas ut. Lite mindre sårbara nu. Känns bra att vi inte slog det gamla rekordet i långsam postgång. Nu ber vi ytterligare en bön om beskydd och somnar trygga. 

Morgonljud i trädgården

Apor som springer på plåttak, fåglar av säkert sex olika slag tjattrar och sjunger, larmet som går hos någon granne blandas med prat och skratt av folk som går på gatan utanför. Älskade, ljudliga Afrika hälsar oss godmorgon!

Det vi saknar mest...

...förutom vänner och familj, är helt klart friheten att röra sig som vi önskar och friheten från alla larm och lås! 

Sverige är onekligen ett tryggt land att leva i. Bara tanken på att endast behöva låsa ytterdörren när man lämnar huset gör mig glad. Här låser vi dörrar i huset och till huset, grinden in till sovrummen, grinden till baksidan och utanför ytterdörren, vi larmar på ute och inne och bakåt och framåt känns det som. 

Idag har dessutom larmet nere i backen gått tre gånger, mest troligt någon gren i vinden som utlöst det. Hoppas jag... Ingen som visade sig i alla fall. I måndags hade vi nämligen "besök" i huset, någon var in och vände och fick med sig sonens mobil och en fin slöjdkniv. Ingen av oss blev skadad eller hotad, bara så obehagligt att någon kunde komma in utan att vi märkte något. 

Som sagt; vi saknar den frihet som de flesta av Sveriges innevånare har varje dag. Njut av den för den är en ren och skär lyx för större delen av världens befolkning!

Suprise!

Idag var det bara att följa med. Väskan var packad fick jag veta, så jag behövde bara sätta mig i bilen. Vilken överraskning det blev! Hästridning nere på stranden i Durban. För en gammal hästtjej var det en dröm som gick i uppfyllelse när jag fick chansen att galoppera utmed stranden. Wow, det är mycket kraft i en ivrig häst! 

Att få dela det med kära syster Mona gjorde det alldeles underbart. Hon hade bokat den romantiska turen, med picknick och allt. Inte illa alls. Vi kanske inte riktigt fann romantiken, men trevligt var det. Bästa sällskapet!

Så ikväll ska jag njuta minnet av strandridningen och inte tänka på träningsvärken som lurar runt hörnet...

Stort tack för en mycket minnesvärd födelsedagspresent. 

Galopp utmed denna strand- grymt!

Även hästarna fick fikapaus. 

Tomt i huset!

Det blev ett stort tomrum idag i vårt hus. Den person som förgyllt både vår vardag och helg har helt plötsligt gjort färdigt sin tid hos oss. Tack och lov är hon absolut i livet och fortsättningsvis mycket närvarande, men inte fysiskt närvarande hos oss. Älskade mamma, mormor, svärmor flög hemåt idag. Sju hela veckor har vi delat och tänk så bra vi haft det. Stort tack kära mor och välkommen åter när helst! Vi kommer sakna dig storligt. 

Finaste mamma!

Marknadsbesök, igen!

Att få återvända till platser är något som jag uppskattar stort. Det är detta som gör att jag inte känner mig som en turist utan faktiskt lite som en bofast. Att få återkomma till samma härliga människor och köpa deras blommor, lemonad, armband, muffins eller vad än det må vara är gott. Då får jag bygga relationer, något av det bästa jag vet! Att få småprata en stund, glädjas över färg och form och små vardagligheter tillsammans, det tankar mig med ny energi och glädje. 

En av hantverkarna jag återvänt till flera gånger redan är en kvinna som trollar med gamla telefontrådar. De förvandlas i hennes händer till bla smycken och skålar. Idag fanns det dock något så vackert i hennes stånd. Något som bara fanns i ett ex och jag tror att om man tittar riktigt noga så står det mitt namn på den. Rhino är nu en del av min familj!

I like:)

Att det dessutom var en utflykt jag fick dela med käraste vänner gjorde den inte sämre. God frukost, gott hantverk och gott sällskap det är fina grejor det!

Äntligen

Det var så länge sedan sist så glädjen var stor i själen då vi återsåg havet!

Jubel med jubilar!

Å vilken lyckad dag detta blev. Jubel i pannkakan enligt jubilaren själv! Först massage på Makaranga SPA för både Mona, mor och mig. Ljuvligt. 

Sedan promenad tillsammans med resten av familjen(inte Fredrik dock, han tjänstgjorde även denna dag...)i denna så vilsamma och vackra trädgård. Efter detta hämtade vi picknick korgarna som var förbeställda och till bredden fyllda med godsaker. Ut i parken igen och där fann vi en härlig glänta att inta vår goda mat. 

När vi sedan, mätta och mycket belåtna, återvände hem var det en sann lyx att hoppa i poolen och svalka sig en stund. Om än poolen inte ger allt för mycket svalka just nu med sina 29grader...

Dagar som denna känns livet lättare än annars! Vi kom överens om att hon kan tänka sig att fylla 50 igen, min sköna syster Mona!

Huset fullt av härligaste familj!

Just nu njuter vi för fullt av familj och vill inte tänka på att det snart bara är vi den lilla familjen kvar. Mamma är inne på sin sista vecka( hjälp vad fort dessa veckor gått!) och sedan i tisdags kväll har vi älskade storasyster Mona och härliga Stefan hos oss också. Vi firar ju stort och jämt hon och jag i dessa dagar. Imorgon är det hennes tur att kliva upp ett snäpp i ålder och kanske vishet. Vad den dagen kommer att innehålla vet hon inget om och vi andra är tysta som små möss... Så ni får allt vänta ni också, men jag njuter redan nu i tanken av det som kommer imorgon! Återkommer efter firandet med rapport. 

Varmt och skönt

Idag har det varit VARMT! När temperaturen stiger över 30 grader i skuggan då krävs det inte mycket för att svettas. Att sedan sitta ute i kvällsmörkret i 25grader och lyssna till grodor och trivsamma samtal det är belöningen för dagens svettande. Dessvärre är det inte svalare än 25 i sovrummet ikväll så just nu svettas jag där jag sitter alldeles stilla i sängen. Kan bli svårt att somna ikväll. 

Vi bor vackert och ikväll bjöd den varma solen på skådespel. 

Det stora uppdraget

Vilket uppdrag vi fått! En del av oss har planerat för det länge och andra liksom halkat in på ett bananskal. Oavsett ingång så är ansvaret detsamma. 

Jag pratar om föräldraskap. Det är en tuff skola många dagar och ofta lång leveranstid på resultatet... 

Hur gärna jag än vissa dagar bara vill lämna över ansvaret till " någon" och helst till ungarna själva, så de får känna på "hur det är" och att det minsann inte är så lätt, så står jag där med ansvaret. Det är mitt och tack och lov delar jag det med en klok människa, jag/vi kan inte och får inte frånsäga oss det ansvaret. 

Jag kämpar på och tror för det mesta att det nog går bra och att de får den kärlek och respekt de behöver. Fast andra dagar tvivlar jag och är beredd att ge upp. Landar dock alltid i ett stort hav av kärlek till de mina fina två och vill på intet sätt fly mitt uppdrag. Det uppdrag som på intet sätt har med kompisskap med mina barn att göra utan med en trygg och sann, och många gånger trist, upprepning av vart gränserna går både för dem och mig. Att våga ta mitt föräldraskap på allvar och inse att belöningen mest troligt inte kommer nu utan mera troligt betydligt längre fram i livet. Att kärleksuttryck från tonåringar till sina föräldrar är bonus och att kärleksuttryck från föräldrar till sina barn(oavsett ålder) alltid är på sin plats, men att dessa ofta består i ett tråkigt nej. Ett nej för att vi är vuxna och behöver och skall visa kärlek genom att sätta rimliga gränser. 

Inte lätt, bara så otroligt utmanande och lärorikt. Bästa skolan i självkännedom "ever"! 

Vi behöver varandra kära föräldrar! Vi behöver våga samtalet om hur vi lyckas och misslyckas som föräldrar så att vi tillsammans kan bära varandra när det verkar som att allt gått åt pipan och vi är beredda att kasta in handduken. Hjälpas åt att aldrig överge våra barn i strävan efter den kortsiktiga "kompisbelöningen" vi kan få genom att låta barnen styra för mycket. Att hjälpa varandra med modet att våga veta bättre än våra barn därför att vi är vuxna och förhoppningsvis något mer långsiktiga i tanke och handling. 

Håll mig i handen för lätt är det inte som sagt, men fantastiskt spännande!

Läsvärt och tänkvärt av klok man kommer här: 

http://m.dagen.se/opinion/debatt/

lat-inte-barnen-fa-ta-makten/

Dagens bästa kommentar!

Det känns helt okej att på självaste 40årsdagen få höra ifrån en kvinna i 25årsåldern att: 

"if that is what 40 looks like, I'm going there!" 

Somnar med ett leende. Tack alla för vackra ord och härliga gratulationer. Visst kommer ni på kalas i sommar?

Stark karaktär behövs!

I stort sätt ALLA butiker, oavsett vad de säljer, men i synnerhet matvaruaffärerna nästan slänger godis över en när man är på väg till kassan. Man måste gå igenom en smal gång innan man når kassorna. I denna lilla trånga gång har de proppat hyllorna fulla av allt som man inte behöver av onyttigheter! Är man inte försiktig ramlar det nästan ner i vagnen av sig självt! Det är bara att stålsätta sig och stå emot både barnen och godiset som bönar o ber om att godiset ska köpas... 

Tur att en del saker ser så äckligt ut att man bara inte vill köpa det...

Färgat, sötat popcorn!

Förberedelser

Med god planering och bra arbetskollegor är det inte svårt att få till det bra! Ingen stress och många skratt. 

Allt färdigt för att ta emot gästerna. enda en av de som inte kom trots inbjudan var solen...

Dagens meny

Det blev succé och mycket gott betyg fick de goda vetelängderna som mamma bakat. I övrigt bjöds det på följande på kalaset idag:

Tre sorters snittar(gurka, skinkröra, äggröra), scones, samosa(kyckling, mild och het köttfärs, mild och het potatis, majs), biskvier, chokladbollar, chokladmuffins, pepparkakor, mormor Gerds russinkakor, vetelängder, minisemlor, gräddtårta med mango o banan och chokladtårta. 

Till allt detta te, kaffe eller kalla drycker. 

Fast bäst av allt var att få fylla huset med skratt och prat, då är livet gott att leva!

Rikedom!

I kväll somnar jag så berikad, inte i pengar mätt utan andligt och själsligt. Vi har haft nåden att möta nya vänner som helt enkelt gjorde att tiden stannade. Ingen märkte att klockan helt plötsligt passerat midnatt. Samtalet tog nu bara paus, vi kommer att mötas snart igen!

Ett hus fullt av skratt och samtal är den största rikedom jag vet. 

Välkomna åter!

Välkomna!

Om ni har vägarna förbi så bjuds det på afternoon tea här i trädgården på lördag kl14:00. Anledningen är trevlig; jag är i mina bästa år!

Vi förbereder med bak och annat festfixande. Det blir trevligt, fast det är många av er som kommer att saknas...

Ibland blir jag lite trött...

Det är många röror som ska balanseras i mitt liv just nu. Skolröran, matröran, mammaröran (min egen mammaroll alltså), städröran, fruröran etc etc. En stund då och då blir jag bara så trött och kanske mest på att vara den som just nu har bäst koll på alla dessa röror. Jobbar på att däremellan bara släppa taget och vila i tanken från allt. Det går så där... Alltid är det någon som tycker att det är dags att röra i någons/någon röra. 

De flesta stunder och dagar är det dock mest charmigt och utmanande på ett bra sätt. Vi rör på helt enkelt. 

Fast jag tror att jag kommer att njuta av att lämna ifrån mig skolröran nästa termin...

Jag kan inte hjälpa det...

...det är så svårt att stå emot gott hantverk! Säg hej till min nya vän. Den bara stod där och sa att hos mig ville den bo. Jag sa ja på stående fot och har inte ångrat mig... Att det också ser till att människor har en inkomst gör det hela ännu trivsammare. 

Fascinerande vad som kan skapas med hjälp av ståltråd och pärlor!

Mor lilla mor, vem är väl som du?

Det bakas, sys, stickas, badas och framför allt det diskas! Vet inte hur det ska gå när älskade mamma- mormor-svärmor åker hemåt? Tur att det ännu är många dagar kvar tills vi behöver ta reda på det. Fast det som kommer att saknas mest är de goda samtalen och härliga skratten. Vi älskar henne storligt!

Idag fyllde hon dessutom huset med doften av nybakade vetelängder och semelbullar, ljuvligt:)

Njutbart!

Vi bor så vackert och ibland är det ännu vackrare. Som ikväll tex. 

Efter detta togs bröt ett rejält åskoväder ut igen. Detta har nu pågått i ca 2,5h och pågår fortfarande. Mäktigt!

Skratta eller gråta?

För er som följt med ett tag här i röran så minns ni säkert att vi i början på december blev av med en väska nere på stranden. Bankkorten som försvann spärrades och nya skickades hem till svärföräldrarna som ordnade så att de postades hit till oss. Vi har väntat och väntat. Vanligtvis har brev o paket tagit mellan 7-14 dagar för att komma fram. Vi har fått det ena brevet och paketet efter det andra, men inga bankkort... I torsdags bestämde vi oss för att ta kontakt med banken därhemma o spärra de ej anlända korten och beställa nya. Sagt och gjort, frid och fröjd. Dagen efter kommer brevet med korten, de första nu spärrade alltså... Dagen efter! Om det gått åtminstone en vecka eller så hade jag haft lättare att svälja det hela! Här har vi nu äntligen korten i handen och då kan vi inte använda dem... Ja,ja grämelse bor i dårars hjärtan står det visst i en klok bok(Bibeln) och vem vill vara en dåre? Nu väntar vi med spänning på att se hur lång tid de nybeställda korten tar på sig. Det första brevet var poststämplat i Östersund den 7/12-13 och landade alltså här den 10/1-14. Hoppas att det rekordet får stå sig. 

Vackert

Bara ett av alla träd som blommar överdådigt omkring oss. Jag njuter!

Bedrift eller galenskap?

Ni är många som talar om vårt äventyr som en bedrift av något slag. Det har fått mig att fundera en del. Fundera över om detta är en bedrift och i så fall vad det är som gör att det kvalar in under detta ord.

Ja, jag kan se vad det är ni ser (tror jag...)

en familj som vågar språnget ut i något okänt, att leva i ett nytt land långt hemifrån, att spendera i stort sett alla dygnets timmar tillsammans med sina tonåringar och tonåringarna detsamma med sin mamma, att arbeta med ansvarsfulla uppgifter under okända förhållanden och på ett främmande språk, ja listan kan göras lång.  

Fast det är inte detta som gör detta till en bedrift i mina ögon. Att våga språnget är en sak, att våga ta konsekvenserna av språnget en annan...

Att ta sig iväg ut i äventyret är egentligen ganska mycket av galenskap snarare än bedrift. Att trots vetskapen om att vi kan dö av detta och trots detta fortsätta,dessutom med glädje, är väl galet. Man kalkylerar med riskerna och tänker att det nog inte kommer drabba oss. Inte helt olikt en expedition till Mount Everest kanske. Bedriften ligger i att orka fullfölja sitt ganska galna val. 

Gissa om jag många gånger dessa månader undrat om vi är helt rätt skapta som utsatt oss för detta! Jag och barnen i samma hus mest hela tiden och jag ska dessutom se till att de klarar av sin skolgång... Faktiskt helknäppt och alldeles fantastiskt. Att vi inte slår ihjäl varandra utan snarare verkar bli bättre och bättre på att kommunicera med varandra och uppskatta varandra är i sig fascinerande att få uppleva. Fast vi längtar alla efter att kunna vara ensamma hemma ibland...

Det ligger något i att våga språnget, men främst i att våga härda ut länge nog för att inse att det var värt galenskapen. En del dör i den strävan, andra bara tror att de dör tills de inser att de lever mer än någonsin. Just nu tillhör vi de sistnämnda. 

Bedrift eller galenskap? Jag tror att det är ett ord som ska bytas ut och det är ordet eller. Där bör det stå och istället. Bedrift OCH galenskap. De orden går liksom hand i hand och leder varandra framåt. 

Sköna segrar

Idag har jag fått vara med om något ljuvligt! Att få stå brevid och se när någon man älskar högt lär sig något nytt och blir lycklig av sin nyvunna kunskap är ju alldeles ljuvligt. När glädjen spred sig i ansiktet på dottern för att hon kom på hur man gör när man stickar är denna dagens höjdpunkt. Uppläggning, räta och aviga maskor är nu även en kunskap som hon har. Hantverket lever vidare i alla fall en generation till och även lyckan över handens verk verkar det som. Härligt! 

T-shirtgarn och nummer 15 på rundstickorna. Det är något stort och användbart på gång. Gissa om hon la sig nöjd ikväll:)

Blixt och dunder!

Antingen så fascineras man eller så lägger man sig under sängen och skakar! Det är oerhörda krafter som släpps lösa i dessa "thunderstorms". Det var några veckor sen sist, men nu ikväll har vi haft ett sant skådespel. Det har dundrat och blixtrat mest oavbrutet i nästan 1,5 timme nu. Maffigt!

Jag var väldigt rädd för åskan som barn, den rädslan botades dock vid 8års ålder i just afrikanska åskoväder. Det går liksom inte att vara rädd längre, det är så häftigt och maffigt så att rädslan inte riktigt får plats tror jag. 

Ikväll somnar vi till ljudet av muller och buller och regn som strilar ner. Riktigt mysigt faktiskt. 

Handens verk

Idag landade vi ett moln igen. Inte så kallt, men tungt. Som så många gånger förr så fick händerna ta över när huvudet hängde på "halvstång". Det var aktiv vila som tarvades och resultatet blev en liten oumbärlig necessär el liknande. Alltid bra att ha i väskan fylld med det som annars försvinner i väskans mörker. 

Halvtid

Det är helt otroligt att vi redan kommit halvvägs i vårt äventyr. Så fort det gått och hjälp så mycket vi vill hinna med på den tid vi har kvar! Det har blivit dax för listskrivning så att vi kan planera för att uppleva de  platser vi absolut vill hinna med i detta så sprängfyllda land. Det blir nog till att planera för fler resor redan nu...

Det är dubbla känslospår just nu; det ena som med glädje inser att det inte är jätte länge kvar tills vi får möta er vänner och familj igen och det andra som inte alls känner sig färdig med detta nya och som bävar inför att allt för snart ta farväl av nya vänner och platser som intagit våra hjärtan. 

Så som alltid gäller det enkla, men ack så svåra, att leva en stund i taget och vara där man är i nuet. Vi övar och ibland går det nästan bra!

Varmt!

Vi klagar bara lite och njuter mest. Sista dagarna har det legat närmare 30grader i skuggan och poolen håller samma temperatur. Inte så lätt att svalka sig med ett dopp då. Fast skönt är det. 

Man vet att det är varmt när man sitter alldeles stilla i skuggan och ändå inser att det rinner svett på magen...

Nu blir det en utmaning att hålla tanken fräsch så att skolan flyter på trots värmen. Svårast är att sova gott då det känns som om någon eldar under fotsulorna på kvällen. Inser att vi kommer att minnas detta med "värme" då vi nästa år vid denna tid mest troligt längtar just till detta!
Vi dricker en hel del vatten just nu! 

Idrottslektion:)

Sista dagen på jullovet

Vilket skönt jullov vi har fått ha! Ett väder som varit helt fantastiskt, sedan julafton har det regnat typ en dag. Det är skillnad mot för hur vi hade det innan jul! Vi har tankat solsken, bad, mormor-tid, göra-vad-man-vill-tid och familjetid. 

Idag avslutade vi jullovet med att återvända till Umchlanga och stranden jag och mor besökte igår. Det var mycket trivsamt. Stora vågor att bada i, värme att njuta av, ljuvliga vindar, härliga människor att se på, god mat att äta och avslutningsvis god glass. Dessutom gjorde Benjamin en hjälteinsats då han fångade en liten pojke som var på väg att följa med vågorna ut! Den pojkens pappa var mer än tacksam och lämnade inte pojken med blicken efter det. 

Resten av familjen tyckte lika mycket om Umchlanga som mor och jag. Hit återvänder vi gärna. 

Nu ber vi en bön och så sover vi gott inatt så att vi orkar dra igång skola imorgon. Helt enkelt känns det inte och lite gruvsamt är det allt. Fast det tillhör morgondagen så just nu är vi en nöjd och glad familj som känner tacksamhet för allt vi fått så här långt på denna resa och som känner förväntan inför de månader och upplevelser som väntar på oss. 

Ett hål i verkligheten

Ja, det har verkligen känts som ett hål i verkligheten det dygn som jag och mor smög iväg. Smög och smög, det var ju helt uppenbart att vi for och även vart vi skulle, men det känns som att vi har smugit i tiden. Tiden upphörde liksom och nuet fick ta vid. Aktiv vila. 

Att få lägga sig trött och bara somna in. Att få kliva upp före solen och sedan se hur den stiger ur havet. Att dricka morgonkaffe i morgonsol med gott sällskap. Att sedan äta god frukost som någon annan lagat och därefter slappa en hel förmiddag med brevskrivning i skuggan. Att vandra längs med havet och insupa dess skönhet. Att äta lunch på finaste hotellet med finaste utsikten. Att vandra ännu längre utmed havet och samtala när man har lust. Att nästan gå åt av värmen för att sedan få skön svalka av aircondition. Att få åka hemåt nöjda och belåtna. Att få komma hem och känna kärlek. Ja, det är mycket liv i det!

Till Umchlanga återvänder jag gärna!

Godmorgon!

Soluppgång över indiska oceanen. Nu har jag fått se det igen, får jag fler chanser tar jag dem gärna. Det är så magiskt!

Umchlanga Beach 05:00

Vi har smugit iväg...

...jag och min mor. En liten minisemester som jag skriver mer om imorgon. Vi har hamnat på en trivsam plats och ska nu sova gott. 

Vi vann slaget om bananerna!

Nu hänger dom och mognar färdigt i garaget. Så goda och garanterat obesprutade. Vi äter och njuter! När sonen helt plötsligt överraskar med smoothie på "hemmabananer", mango och äpple känns livet gott att leva:)