En dag av nåd

Så kom den då, dagen då det känns på riktigt som att det kan bli bra det här! Det har nämligen under de sista dagarna funnits mer än en stund av hemlängtan och undran över varför vi är här. Jag har längtat till ett "riktigt jobb", med vuxna arbetskamrater och intressanta frågeställningar och problem att ta tag i och lösa( ja, jag vet att arbetskamrater kan bete sig som tonåringar och att de flesta frågor kan upplevas tråkiga och olösbara men ändå...), barnen har längtat hem till skola och kompisar, maken har våndats över sitt nya jobb. Inte så jätte kul kanske. Men så idag bara hände det, Fredrik åkte iväg tidigt, jag väckte två härliga barn som jag fick en trivsam frukost tillsammans med och sedan satte de igång med sin skola och bara gör det dom ska! En vardag av nåd kände jag då. Visst kommer detta att bli tufft för oss, många dagar kommer då vi vill hem och jag kommer att sakna ett jobb att gå till och Fredrik kommer att jobba mycket, men ändå känslan av att detta kommer vi nog inte att ångra. Tänk att jag ska få så mycket tid med mina barn, att jag ska få följa dem i denna resa och ha tid att faktiskt hinna med i deras berg och dalbanor(skulle ibland önska att det fanns åksjukepiller även för känslomässiga berg och dalbanor...). Så vi håller varandra i handen, jag och min rädsla, och så hoppar vi i tron att det finns någon som famnar oss och fångar oss och som vill att vi lever här och nu i en strävan att göra gott. Och intressanta frågor att diskutera och engagera sig i finns ju överallt, eller hur?!